I dag bestämde jag att vi skulle cykla/gå till skolan! Vi har jättenära till skolan men eftersom jag alltid får barnen klara i sista sekund så brukar det alltid bli så att jag kör dem med bilen. Varje gång tänker jag, "I morgon cyklar vi!" för att nästa morgon upprepa samma procedur som avslutas i bilen! Andra duktiga föräldrar går, varje dag, och passar dessutom på att gå en extra promenad runda när barnen är avlämnade! Well, jag hör inte till den kategorin, duktiga välorganiserade, hinna-med-vardagsmotion-efter-att-jag-lugnt-och-stillsamt-klarat-av-morgonbestyr-och-avlämning-av-barn-förälder, nope! Hemma hos oss är det kaos som råder och tyvärr brukar även arga mamman komma på besök ibland.
I bilen på väg till skolan brukar jag försöka diskutera med gossarna varför det blir som det blir, att vi måste hjälpas åt på morgonen och att jag blir ledsen när de slåss. För att få en bild av hur en morgon kan se ut hemma hos oss läs ett tidigare blogginlägg som jag länkar till
här! En morgon i förra vecka sa min 9 åring att det är mitt fel att de slåss, vi gör aldrig det när pappa kör oss! Nu råkar jag veta att pappa morgnar är kaotiska de med, så jag försökte fråga vad skillnaden är mellan mamma morgnar och pappa morgnar, men fick inget svar. För några dagar sen när vi båda var hemma och hjälptes åt med att få iväg herrarna till skolan, vinkade 6- åringen till sig pappa och viskade, "Vi skall inte bråka idag, vi sparar det till mammas morgnar!" Jag har inte riktigt förstått varför men det kanske kommer fram någon gång, när man minst anar det.
Lillasyster har ju blivit lite äldre nu, hela 1 år och 8 månader, och ni som har eller har haft barn i denna ålder vet säkert att det är en otroligt intensiv och tuff ålder. Det är punktmarkering som gäller, konstant, utom möjligen när hon sover! Under sin vakna tid skall allt undersökas, petas på, smakas på och om det går klättras på. Får hon inte som hon vill så skriker hon i högan sky, kastar saker och slänger sig på golvet sparkandes och skrikandes, en drama-queen med andra ord. Lägg till henne i ekvationen morgonbestyr och man förstår att det är kaos som råder.
Nåja, idag var jag i alla fall fast besluten om att vi skulle lämna bilen hemma! Att lillasysters bilstol inte var monterad bidrog till min beslutsamhet i frågan och efter en del protester från 6-åringen, så begav vi oss. Jag var glad när vi stod ute på uppfarten, storebror med sin cykel, lillebror med sparkcykel och lillasyster i vagnen. Men säg den glädje som varar för evigt. Halvvägs började lillasyster trilska, hon skulle absolut inte sitta i vagnen utan började klättra på ryggstödet för att komma upp i min famn. När inte det gick började hon klättra ur vagnen trots att den var i rullning. Jag tog tag i henne varje gång och sa "Nej, du skall sitta i vagnen!", varpå jag försökte trycka ner henne i vagnen samtidigt som jag gick i rask takt för att hinna med bröderna som var en bra bit framför. Hela denna process accompangerades av lillasysters ilskna skrik. Jag tror hon hördes över hela nejden. Mina "Nej!" blev högre och högre, och argare och argare. När vi bara hade några meter kvar och skriken var som högst och hon i princip stod och balanserade på sufletten kom en pappa ut från skolgården och mötte oss med ett leende."Behöver du hjälp?" undrade han leende, sen lyfte han ner lillasyster, satte henne i vagnen och sa med bestämd röst, men ändå med ett leende,"Nu ska du sitta i vagnen och lyssna på mamma!" Lillasyster blev spak, bara tittade och lät sig spännas fast i vagnen, sen satt hon kvar där under avlämningen på skolan och hela vägen hem igen. Tack Stellan! You made my day! På vägen hem funderade jag på hur vissa har förmågan att låta bestämd utan att låta arg! Jag har jättesvårt för det. Stellans fördel är väl att hans erfarenhet som pappa, han har två redan vuxna barn och ett sladdbarn som går i sexårs med min son.
Jag är inte dummare än att jag inser att jag inte kan förvänta mig att Stellan skall dyka upp och rädda situationen varje gång lillasyster trilskas utan att jag måste tag tag i situationen själv, innan det blir värre. Frågan är ju då hur skall jag träna på konsten att låta bestämd utan att låta arg. Fast kanske är det där felet ligger, jag kan inte bara låta bestämd, jag måste vara bestämd också!
Må gott!
Fru E
